Hem till svenska sommaren!

Så var till slut alla papperna på plats, Desmond har fått sitt pass och vi har bokat biljetterna hem! På onsdag den 5 juni, bär det av hemåt och på självaste nationaldagen når vi svensk mark. Det ska bli fantastiskt att träffa alla; familj, vänner, grannar, kollegor… Vi ser också fram emot att få cykla, äta god ost, andas frisk luft, vara ute efter klockan sju (då det blir mörkt här), ha säker strömtillförsel, kunna dricka vattnet i kranen och inte betraktas som vandrande plånböcker.

Samtidigt är det med sorg i hjärtat vi lämnar Kenya och våra vänner här, för den här gången. Vi kommer sakna alla leenden och lättheten till kontakt, god mango, härligt väder och grönska året om, det brokiga och inte alltid så perfekta och alla människor som går över allt.

Dubbla känslor alltså! Men mest känns det härligt att vara på väg hem!

Edutrain

Genom våra vänner Viveka och Fredrik som var här nere i höstas, har vi lärt känna Pamela, en pensionerad lärare som nu är guardian för flera adoptivfamiljer.  Pamela som är en riktig eldsjäl driver också ett projekt som heter Edutrain. Projektet har hon själv startat i liten skala för att förbättra förhållandena för människor i hennes närområde. Detta trots att hon på inget vis själv sitter i något överflöd. Vi har besökt Pamela flera gånger och även träffat några av barnen/familjerna som stöds genom projektet. Det är lätt att se att Pamela betyder mycket för dessa människor och för deras tro på framtiden.

Vi vet att många gärna stöttar projekt där pengarna går direkt till dem som har behov, utan att en stor del äts upp av administration, dyra transporter osv.  Jag hoppas därför att du kan tänka dig att ta en liten stund och läsa om Edutrain och överväga om det är något för dig att stötta med ett bidrag.

Grundtanken i projektet är att genom utbildning kommer man vidare och kunskap kan bara tas in om man är mätt och frisk.

Edutrain vänder sig till ett begränsat antal familjer (tillsvidare 10 stycken) i Pamelas närområde, på gränsen till Kibera, Afrikas största slumområde. Även om prio ett är att barnen ska få utbildning ser projektet till hela familjens situation. Flera av familjerna består av barn med ensamstående mammor. Andra av föräldralösa barn som bor hos sina släktingar. Att hjälpa mammorna till ett arbete är ett mer långsiktigt sätt att ge barnen en chans till utbildning.

Projektets består i att:

ü  sörja för att barnen får gå i skolan

-          Sponsring av fadderbarn. Idag har fem barn i de tio deltagande familjerna sponsorer. Fler sponsorer söks.

ü  hjälpa ensamstående mödrar att bli självförsörjande

-          En systuga där de ensamstående mödrarna får lära sig att sy, har skapats. På samma plats finns också en barnstuga för de minsta barnen så att mammorna kan arbeta fritt. Efterhand som kvinnorna lärs upp ska intäkterna från färdigA produkter gå till kvinnorna själva och tillbaka till projektet.

-          Kurser för mammorna (och andra inbjudna mot betalning), i entreprenörskap, personlig utveckling mm. Tre kurser har hållits så långt.

-          Mikrolån till kvinnorna för att kunna starta egna verksamheter – ännu på idéstadiet.

En annan svensk familj har under våren hjälpt till att samla in så mycket pengar att Pamela har kunnat hyra ett litet hus (ca 25 m2) där man kan ha systugan, barnstugan, kontor och kurser.  Hyran har betalts för ett år, det är sörjt för el och vattentank med rent vatten, fler symaskiner har köpts in liksom tyg och annat material till uppstartsfasen.

Just nu finns det behov för följande i projektet:

-          Sponsring av fler fadderbarn

-          Medel till att kunna ge deltagarna i systugan ( i första hand barnen, i andra hand mödrarna) ett mål mat om dagen

-          Första-hjälpen-utrustning

-          Medel för att kunna genomföra fler kurser

-          Medel till en fond för mikrolån

Vill du bidra?

Då kan välja att du göra det med ett engångsbelopp eller med ett belopp då och då. Du kan stötta projektet som helhet eller rikta ditt bidrag till en specifik del som du känner extra för.

Du kan sponsra ett barns skolgång med ett månatligt belopp på 200 kr. Då bör du naturligtvis vara beredd att betala under en längre tid. Pengarna går främst till skolavgift, skoluniform, skolmaterial och skollunch. Det kan också ge visst stöd för basala behov som kläder, mat, filtar och myggnät.

Vill du veta lite om barnet, i vilken klass det går osv, kan Pamela skicka viss information via epost.

På facebook-gruppen, Hjälp oss hjälpa KenyaEdutrainCenter, kan du läsa Vivekas beskrivning av projektet, se fler bilder och löpande följa projektet.  Pamela har just fått en snabbkurs i hur man använder facebook och tanken är att hon själv ska kunna skriva lite uppdateringar och lägga in bilder.

Det betyder naturligvis mycket för oss att kunna ge lite tillbaka till detta land som våra barn kommer ifrån.  Kanske känner även du att du skulle kunna undvara en större eller mindre summa för att stötta dessa barn och familjer. Sätt i så fall gärna in pengar på vårt konto: SEB 5624-0109355. Ange, om du vill, ditt namn och om det är något speciellt du vill rikta ditt bidrag till. Vi överför sedan pengarna till Viveka för gemensam överföring till Edutrains konto i Kenya.

Tack för att du hängde med hela vägen till slutet!

Nu är han vår!

Nu har det hänt! Nu är Desmond vår inte bara i hjärtat men även på pappret! Idag fick vi veta av vår advokat att domaren har gett oss judgement. Skönt!

Champange vid poolen igen med våra vänner. Våra kenyanska grannar undrar nog varför vi titt som tätt står och dricker champange mitt på blanka eftermiddagen.

När vi nu har fått beskedet betyder det att vi kan besöka Desmonds födelseort, Kericho och förhoppningsvis få komma in på sjukhuset där han tillbringade sina första månader. Så på fredag ger vi oss av västerut tillsammans med två andra familjer som har lite andra ärenden i området.

Tillbaka i Nairobi väntar en del pappersarbete och besök hos diverse myndigheter. Om det flyter på som det ska med detta bör vi kunna komma hem någon av de sista dagarna i maj. Härligt att komma hem till svensk sommar!!

Vi ser fram emot att träffa er alla!

Till slut några bilder på guldklimpen:

 

 

 

Inget beslut än

Den 28 mars skulle vi fått beslutet som gör oss juridiskt till Desmonds föräldrar men det visade sig att domaren inte har varit på plats. Nu väntar vi på att få ett nytt datum för beslut. Att vi kommer hem i början av maj är nu uteslutet men kanske mitten…

Första resan till kusten

Så har vi till slut kommit till kusten! Vi har varit med våra danska vänner vid kusten söder om Mombasa, i över en och en halv vecka. Vi har haft det riktigt skönt; badat, snorklat, ätit skaldjur, ridit dromedar och byggt sandslott. Härligt! Desmond har stormtrivts. Inte konstigt när de två element han älskar mest har funnits i överflöd; sand och vatten.

I övrigt låter vi bilderna tala:



Vi tog tåget från Nairobi till Mombasa. Ett riktigt äventyr och en nostalgitripp. Miljön påminde om barndomens tåg. Också ljudet från spår utan svetsade skarvar.



På perrongen mitt emot, ett tåg med pendlare på väg hem.

Innan läggdags; middag med vit duk. Det gungade och krängde och vi var väldigt imponerade över serveringspersonalens balanssinne.

Utsikt från tåget

Innan resan gick vidare till stranden stannade vi en natt i Mombasa. En gammal handeslstad med influenser från bland annat arabvärlden, Indien, Portugal och Storbritanninen. Känns som att komma till ett annat land.

Gamla stan i Mombasa.



Sirligt snidad swahilidörr. Swahilikulturen är resultatet av över tusen år av kulturutbyte mellan den östafrikanska bantukulturen och den arabiska kultursfären.



Underbart café som vi hann besöka två gånger.

Mombasa; en bedagad skönhet.

Nästa anhalt; Galu beach söder om Diani.



Desmond på stranden.



Vid lågvatten fanns mycket spännande att titta på på den blottade havsbotten.

Sämre kan man ha det.

Efter några dagar på Galu beach; byte av boende till en villa vid Diani beach

.



Vi passade på att frosa i skaldjur och färsk fisk.



Nyfångad grillad hummer. Mmmm 

Desmond var mer i vattnet än på land. Helt orädd och helst så mycket som möjligt under vatten.

Tur med glasbåt så att även de som inte snorklade kunde få en bild av livet i havet.

Båtföraren gjode allt för att visa oss havets invånare.

 

Turen avslutades med ett underbart bad ute på ett sandrev.

I en av Mijikendafolkets heliga skogar (Kaya Kinondo) fick vi krama ett träd för att hämta energi och samtidigt önska oss något.

Andra hearing avklarad!

Nu rör det på sig! Vår andra hearing är avklarad. Efter tre och en halv timmes väntan i domstolen fick vi komma in till domaren, ställa oss i givakt och säga våra namn, Desmonds ålder och var vi kommer ifrån. Övriga närvarande, advokat, socialarbetare, guardian och tjänsteman från Childrens Department, fick några frågor var och avslutade alla sina svar med My Lord. Det missade vi naturligtvis. Domaren verkade inte allt för upprörd över det, för vi fick besked om att vi ska få vårt beslut om vi får bli Desmonds föräldrar, den 28 mars. Snabbt marscherat! Men vi vet också att det kan bli framskjutet. Men det betyder att vi skulle kunna komma hem i början på maj.

Så blev det då firande med champange vid poolen med de svenska och danska föräldrarna här på Riara. Under firandet fick ett annat svenskt par sitt besked att adoptionen gått igenom. Dubbelt firande alltså.

Till sist middag hos en holländsk familj. Desmond gick på de sista krafterna men höll ut tills vi kom hem vid nio då hans stupade i säng. En väldigt  lång och innehållsrik dag för en liten kille.

Domstolen

Andra hearing - trodde vi

Idag var vi i domstolen igen. Tidigare än vad vi trott. Vi förväntade oss att nästa steg i processen skulle komma i april, efter domstolens påsklov. Men efter en trög höst verkar det som de för i år nya domarna, har bestämt sig för att ”beta av en massa familjer”. Tidigare har bara fredagar varit domstolsdagar för adoptionsärenden.  Sedan ett par veckor är det nu ärenden var och varannan dag.

Det betyder att vi alltså fick komma till domstolen redan idag. Tyvärr saknades en representant från en myndighet som måste vara på plats. Så vi blev hemskickade igen. Men domaren bad oss komma tillbaka imorgon. Vi håller nu tummarna för att allt går som det ska då. För sen börjar det där nämnda påsklovet.

Champangen ligger i alla fall på kylning. Det blir mycket champange dessa dagar då domarna ligger i och många familjer vill fira sina framsteg.

Efter valet

En del har kanske läst om det kenyanska presidentvalet och sett att det så långt har gått relativt lugnt till. Det var en lång, spännande ”valvecka” i väntan på resultatet. Med mycket snack med de som jobbar här på området, om valet och förväntningar. Även många kenyaner undvek att vara ute och köra i onödan, affärer var delvis stängda, barnen gick inte i skolan och på gatorna kring oss var det mindre trafik och personer i rörelse. Här inne hos oss blev det en trevlig vecka med mycket kenyanska barn hoppandes i poolen och med alla adoptivfamiljer på hemmaplan.  Desmond stortrivdes med mycket tid vid poolen och många lekkamrater på plats. Samtidigt fick vi då och då meddelanden om sådant som rån där de 20-åriga förövarna blivit stenade till döds av en mobb, på en gata nära oss, om sprängdåd i en stadsdel i östra Nairobi, om stora tåg med människor som firade valsegern och i anslutning till det de som utnyttjade situationen för att plocka folk på pengar och annat.  

Nu känns det som det mesta är tillbaka till vardagen även om vi tittar oss lite extra över axeln när vi är ute. Dock har en av huvudkandidaterna överklagat resultatet i valet så det kan fortfarande bli oro och i värsta fall våld men vi tror och hoppas på fortsatt lugn.

Val i Kenya

Idag är det en stor dag i Kenya nämligen valdag. Efter förra valet, 2007, blev det mycket oroligheter och våld runt om i landet. Mycket har gjorts sedan dess för att minska möjligheterna till valfusk. Alla vi pratar med säger att de hoppas att det ska bli lugnt denna gången men ingen säger egentligen att de verkligen tror på det. Man är försiktigt optimistisk. Optimism tycks överhuvudtaget vara ett nationaldrag. Hur eländigt man än har det och vad som än händer, tycks inte hoppet lämna kenyanerna. Här glömmer man inte bort att le och tro på att allt blir bättre.

Vi hoppas naturligtvis att det slår in och att det blir ett valresultat som är bra för Kenya och kenyanerna. När det gäller våldsamheter väntar vi nu och ser. Vi har förberett oss och har mat hemma för att inte behöva lämna vårt område, där vi känner oss trygga, på flera veckor. Om det värsta skulle inträffa. Vi tror egentligen inte att det ska bli så illa men på ambassadens inrådan har vi alla fall förberett oss på det värsta. OM det skulle gå så långt att evakuering blir aktuellt för svenskar i landet (hände inte vid förra valet) gäller det ändå inte oss adoptivföräldrar. Vi har ju våra barn som vi inte vill lämna här och som vi inte kan få med oss till Sverige.

För att minska eventuella upploppsmakares möjlighet att planera för våldsdåd kan det bli så att mobilnät och internet stängs ner. Vi har därför fått ett par radioapparater som vi kan tala direkt med ambassaden genom. Men vi svenska adoptivfamiljer bor på sex olika bostadsområden i Nairobi och har därför själva kompletterat med några walkie talkies för att kunna upprätthålla kontakt med varandra. Stefan är med i gruppen som planerat för nöd-kommunikationen och har haft bråda dagar sedan förra veckan. Men som sagt vi hoppas naturligvis att vi inte ska få användning för vår utrustning.

Egentligen är vi inte direkt oroliga för egen del, mer för kenyanerna. Vi är inte den huvudsakliga målgruppen för eventuellt våld. Vid förra valet förekom framför allt våld mellan kenyaner av olika folkslag och främst på de platser där olika folkgrupper blandas, t ex i Nairobis slumområden. Indirekt kan vi råka illa ut dels om vi befinner oss på fel plats när ett upplopp bryter ut, dels genom att kriminaliteten ökar då polisen är upptagen med att hålla ordning kring vallokaler och stävja eventuellt politiskt våld. Att rån med mera har ökat, har vi redan noterat.

Ytterligare ett steg i adoptionsprocessen

Förra veckan var vi på myndigheten Childrens Department och blev intervjuade i två timmar av en riktigt trevlig tjänsteman som skrattande undrade om Desmonds alla namn verkligen skulle få plats i passet. Annars fick vi ungefär samma frågor som vi fått svara på hemma när vi blev utredda av Socialförvaltningen.  Desmond fick inte vara med vid intervjun så för första gången var vi tvungna att lämna bort honom. Han hade det bara bra hos våra vänner och grannar och deras två barn. De lekte fint, Desmond åt glupskt av deras goda bolognes, somnade snällt bredvid deras yngsta och frågade bara efter oss ett par gånger. Han såg glad ut när vi var tillbaka och verkade inte vilja straffa oss för att vi hade lämnat honom. Skönt!

Idag kom en tjänsteman från myndigheten på hembesök för att se så att vi bor bra ur ett barns synvinkel, har mat i kylskåpet och att Desmond ser ut att må gott. Tio minuter tog besöket och damen verkade nöjd.

Nu börjar det juridiska

Idag började den juridiska processen. Vår fosterperiod med Desmond var slut den 15 december. Eftersom det sedan varit julledigt i domstolen har vi inte kunnat få till vårt första domstolsbesök förrän idag.

Ni som följt bloggen kommer förstås ihåg från inlägget den 11 oktober, hur processen här nere ser ut och att syftet med denna första hearing är att formellt utnämna vår guardian och ge den statliga myndigheten the Department of Childrens Services, i uppdrag att undersöka vår lämplighet.

Dagen började med väntan i en domstolssal som de hyggligt nog hade öppnat upp som väntsal. Vanligen får man tydligen vänta i korridoren utanför rättssalarna. Massa barn i en korridor i sten utan ljuddämpning. Härligt!

Vi hade hört så mycket om den dryga väntan men för oss blev det riktigt trevligt. Flera av våra och Desmonds vänner var ju också där och väntade. Vi fick också chans att snacka med en kenyansk familj som adopterar sin andra flicka. De går igenom samma juridiska process som vi men den kan dra ut lite längre på tiden. De har ju inte bråttom hem.

Dagen avslutades med firande med champange på Gemina, det bostadsområde där flest svenska adoptivfamiljer bor. Varje steg måste ju firas!