Det går framåt

När vi först träffade Desmond gick han bara några enstaka steg och då bara mellan oss. Nu går han verkligen själv, lite staplande och instabilt men med stor glädje. Han behöver stärka sina ben lite. På barnhemmet blir det lite för mycket sittande och liggande för barnens bästa. Tiden finns inte heller att riktigt gå-träna med var och en.

Han har just lärt sig konsten att vända och gå runt vilket gör honom oerhört stolt och glad. Nu dansas det runt, runt till musik hemma i lägenheten. Härligt!

Senaste dagarna har han blivit mer mammig och pappig och vill gärna sitta en hel del i famnen på oss. Han har också svårare att släppa taget när det är dags att sova. Det krävs ett par vändor in i sovrummet innan han tystnar och somnar in. Vi tar detta som goda tecken på att anknytningen funkar.

På marknad

Hitintills har våra inköp skett huvudsakligen på köpcentret the Junction, som ligger tio minuters promenad från vår lägenhet.  Här finns en stor mat- och diverseaffär, Nakumat, bokhandel, klädesaffärer, leksaksaffärer, apotek, hälsokost, restauranger etc. Snyggt, fräscht och bekvämt. Och rätt likt köpcentrum i andra delar av världen. Målgrupp medelklass = jämförelsevis höga priser.

Idag bestämde vi oss för att prova på att istället handla på marknad, inte fullt lika snabbt och enkelt men mer spännande. Mer lakan behövde införskaffas, Nakumats alternativ var dyra och inte med någon vidare kvalitet. Att lägga pengar på fina lakan känns inte högprioriterat när budgeten är knapp.

Så vi gav oss iväg till Toi market, Nairobis mest kända marknad för second hand-kläder mm. Anna prutade efter bästa förmåga med Stefan coachandes i bakgrunden. Stefan har just fått en lektion i prutandets konst av några holländare och är nästan expert. Anna känner sig smått obekväm men tuffar till sig efterhand. Här får man inte vara blödig. Efter att ha slussats runt till flera försäljare har vi till slut fått ihop vad vi behöver och går ifrån marknaden med fem lakan inköpta för 300 kr. Övertygade om att vi kunde ha kommit ner lägre i pris men ändå ganska nöjda med resultatet. Det blir en brokig säng därhemma.

Efter ett besök på denna marknad undrar man lätt var alla kläder kommer ifrån. Hem och googla. Det verkar som det mest är kläder som blivit över från second hand-affärer i Europa och att detta fenomen slagit ut en tidigare blomstrande textilindustri. Inte omöjligt att även våra svenska, bortskänkta kläder hamnar här…

Djurliv

Som ni kanske vet har Kenya ett rikt djurliv. Detta måste man inte åka på safari för att uppleva. Djuren finns på närmre håll. Här våra husdjur:  

Två kackerlackor har valt att bosätta sig i displayen på vår microvågsugn. Känns kanske inte helt aptitligt, men man vänjer sig. I övrigt har inte mycket kackerlackor synts till.

En geckoödla besöker oss ibland på kvällarna. Den sitter lungt och betraktar oss från taket.

 

En tillfällig nattlig besökare som vi först trodde var en enorm kackerlacka men som, snart visade sig vara för bra på att hoppa/flyga för att vara kackerlacka. Stefan fångade den modigt i ett glas så vi kunde ta en närmre titt. Någon som kan hjälpa till och artbestämma?



En frisk fläkt i lägenheten

Idag började vår städhjälp. Vi som aldrig tidigare haft denna hjälp, undrar lite hur vi ska bete oss när hon kommer. Det visar sig inte vara något problem.  Vår hjälp kliver självklart in genom dörren och snart har vi ett upplägg för städningen. Vi får en lång lista på produkter hon önskar för att kunna göra sitt jobb. Hemma hos oss funkar såpa till allt, nu har golvet sin produkt, badrummet sin och köket sin.

I halvtid blir det fika med mycket snack om allt från kenyanska TV-program, rättvisa, var man bäst handlar frukt och grönt och den kenyanska politiken. Vi kommer också fram till att vissa städdagar ska bytas mot besök på grönsaksmarknad och kenyansk matlagning. Det ser vi fram emot!

Vi var till en början tveksamma till städhjälp. Efter ett tag förstod vi att det är kutym men vi var fortfarande inte övertygade. Efter några dagar på plats stod denna svenskarnas egen städdam utanför vår dörr och övertygade oss med sin charm. Hon har hunnit jobba för 25 adoptivfamiljer och har stenkoll på allt och alla. Hon månar om oss på alla möjliga sätt.

Boendet

Vi får en del frågor om vårt boende så här en lite kort beskrivning.

Vi bor i medelklassområdet Kilimani i västra Nairobi. En grön och fin stadsdel där trädgårdar och parker tyvärr oftast är innanför murar, liksom husen. Vårt bostadsområde är även det muromgärdat och vid porten står vår trevlige vakt, alltid beredd att snacka lite och lära ut några fraser swahili. Området har 49 lägenheter. I dessa bor 12 adoptivfamiljer från Sverige, Holland, Italien och Danmark. I övrigt är det kenyansk medelklass vi har som grannar.

På området finns en pool med lite gräsyta och grönt runt omkring där det är populärt att träffas och sitta och snacka lite. Poolen är ouppvärmd, så många tycker det är allt för kallt för att hoppa i. Så inte Desmond som glatt badar tills tänderna börjar skallra.

Det finns en hel del grönska runt husen som sköts av de tre vaktmästarna som också gärna ger ett handtag när det är något man behöver hjälp med. Eller står och snackar en liten stund.

För det mesta funkar allt bra men då och då blir det strömavbrott. Vi är lyckligt lottade och har ett reservaggregat i lägenheten, som går in - men bara för belysningen. Bra då att vi har gasspis. Efter ett tag minskar trycket och vi står utan vatten. Som tur är är avbrotten oftast inte så långa.

I början kändes lägenheten stor och kal men nu känns det befriande med öppna ytor och inte så mycket prylar som hemma. Också bra för Desmond att gåträna på de stora ytorna. Rummen har så smått fått sina användningsområden, ett av sovrummen fungerar som skötrum och Desmond har ett eget badrum för sina kvällsbad, där han kan skvätta bäst han vill - och det vill han.



Vårt bostadsområde från vägen




Parkering, mötesplats och yta för träning - Desmond tränar gång med vagnen, ett varv åt gången. En av italienarna går 15 varv per dag för att få sin träning.



Utsikt från vår veranda.

Vid poolen träffar man många från området.

Jämt mycket tvätt på tork. Många av kenyanerna har hjälp som tar hand om tvätten.

Vårt kök

Första utflykten

Nu har vi kommit in lite i våra rutiner och ser att det trots allt finns utrymme för något mer än det mest basala.

Idag drog ett av de svenska paren, som tycker mycket om att promenera, med oss till ett område sydväst om Nairobi som heter Karen, en kortare bussresa bort från där vi bor. Det var mycket riktigt här Karen Blixten hade sin hemvist när hon bodde i Kenya. Vi besökte inte hennes hus och museet denna gång, vi har ju gott om tid på oss, men åt på en restaurang som fått namn efter henne. Tydlig känsla från den koloniala tiden; ett vitt hus med altan i en vacker park och gott om vitklädda män och kvinnor som serverade maten. Ett tält stod uppställt i parken där man stod och grillade och serverade buffé.

Efter lunch blev det promenad mot det egentliga utflyktsmålet, Oloolua forest. Även om det är mycket träd och grönt i området där vi bor är det ändå en hel del bilar och inte självklart att hitta tillgängliga, lugna områden att promenera och vistas i. Oloolua forest visade sig vara en trevlig liten skog utan farliga djur, med ett litet vattenfall, en liten grotta och en liten bambuskog.  Inte tokigt som utflyktsmål till vardags när längtan till naturen infinner sig.

Gata i området Karen

Så här fint bor en liten del i Nairobi

Mot Oloolua Forest

Gott om grönska i Oloolua Forest

Fotbadet var redan upptaget är vi kom fram

Gissa pumptyp!

Vardagen börjar

Killen är fantastisk! Och vi är jätteglada. Vi beter oss väl ungefär så fånigt som nyblivna föräldrar brukar och försöker annars, när vi inte leker eller sitter och tittar på Desmond med ett litet leende, att hitta våra rutiner.  Vi undrar hur det någonsin ska bli utrymme för något annat än att äta, sova och byta blöjor – med lite lek och skypande med familjen däremellan.

Maten kommer att bli en blandning av svenskt och kenyanskt. Vi försöker göra en mjuk övergång.  Vi har börjat fråga oss fram i affären, har tagit med oss lite från barnhemmet och försöker i övrigt använda vårt eget huvud. På barnhemmet har det inte serverats något kött så det får vi introducera sakta men säkert. Proteinet är annars bönor och soyaprotein. Till frukost bjuds på uji, en vällingliknande röra på hirs. Och för oss nytt tillbehör till maten är ugali, en majsgröt som liknar polenta.

Desmond skrattar och sjunger för oss men vågar också säga ifrån när han är missnöjd. Med egna ljud och kroppsspråk då.  De pratade engelska på barnhemmet men det var inte så många ord han hade hunnit lära sig.  Det ord vi kunnat urskilja är bird. På barnhemmet fanns en fågelintresserad man som fått alla barn från hans barnhem att bli överförtjusta så fort de ser en fågel. Vi har träffat två andra familjer som har barn från samma barnhem som Desmond.  Intressant nog visar barnen inte på något sätt att de känner igen varandra.

Tisdag betyder fika med svenskgänget på Gemina, det andra bostadsområdet där det bor gott om svenska (och andra) adoptivföräldrar. Vi hängde med för första gången.  Trevlig samvaro över en pick-nick med mycket snack och utbyte av tips och erfarenheter.

Hemresa från Kisumu

Så har dagen kommit då vi ska lämna Kisumu för att återvända till Nairobi med lille Desmond. Är det nu han ska börja skrika och gråta förtvivlat?

Det är med viss saknad vi lämnar Kisumu där vi haft så fina upplevelser men som också är en stad vi har trivts i. Det lilla vi hunnit se. Här är väldigt varmt med en lugn och skön stämning, framför allt i området där vi mest hållit till. Men även centrum är mindre stressigt och har färre bilar än Nairobi. När vi gått mellan hotellet och barnhemmet har alla hälsat vänligt och till slut har vi nästan blivit tjenis med några. Till exempel med den lille killen som alltid vill ta oss i hand och med det indiska paret som dagligen tar sin kvällspromenad.

Vi kommer också sakna barnhemmet som har väldigt vänlig och bra personal och en hjärtlig atmosfär. Barnhemmet är inte så stort. Det har gott om plats, mycket utrymme att leka på utomhus och tycks materiellt inte sakna något. Sedan är ju ett barnhem trots allt ett barnhem där barnen själva får äta, blöjor byts på löpande band och alla sitter kollektivt på pottan. Det är omöjligt för personalen att hinna se varje barn som individ och ge alla den uppmärksamhet de behöver. Hur mycket de än önskar.

Vi hoppas kunna återkomma till Kisumu och barnhemmet innan vi åker hem till Sverige. Kanske vill mormor och farmor följa med när de kommer på besök?

Nåväl, dagen började tidigt. Klockan 7 blev vi körda till Desmond på barnhemmet. Han var matad och påklädd. Vi hoppade alla in i bilen och Desmond följde intresserat resan till flygplatsen. Till vår förvåning var han varken rädd eller särskilt intresserad av flygplanen som passerade när vi satt och väntade. Inte heller flygresan tycktes göra något stort intryck. Han satt lugnt och pillade med de som fanns nära, solskydd, säkerhetsbälte mm.

När vi kom till lägenheten klev han självklart in och såg sig omkring. Resten av dagen flöt på i samma anda. Även det första besöket på köpcentrum tog han med ro. Till sist somnade han lugn och utmattad. Strax därefter slocknade även två trötta föräldrar, förundrade över hur en så liten person utan vidare kan följa med två personer han känt så kort tid som fyra dagar, bort från det enda han känner till, till nya ställen med så många nya företeelser.

Stefan flygnörden framför Fokker F28, ett plan som snart är en raritet.

På barnhemmet

Nu har vi varit i Kisumu och besökt Desmond på barnhemmet under fyra intensiva dagar.  Tidigt upp, promenad till barnhemmet, lek med Desmond, mata, byta, iaktta, fråga, dokumentera, snacka med personalen, ägna de andra barnen lite välbehövd uppmärksamhet… Dagarna har gått i ett med bara lunch- och sovpaus.

Flera av de andra barnen är väldigt suktande efter kärlek och hänger i det närmaste på oss. Det är stora leenden och sökande efter uppmärksamhet. Desmond håller sig gärna lite i bakgrunden och iakttar när han är med de andra. När leken blir för stimmig sätter han sig vid sidan om och leker för sig själv. Det är ofta vi som får närma oss honom och det låter han oss göra. När vi är själva med honom öppnar han upp sig och bjuder på många leenden och skratt. Efter hand får vi mer och mer förtroende. Mot slutet börjar han till och med bli sprallig ibland när vi är bland de andra. Det är som om han växer, självförtroendet ökar och han tycker sig ha en annan status i gruppen.

På onsdagen var vi på läkarbesök för att få en bild av Desmonds hälsostatus. Inga oroväckande besked. Sticket i fingret fick oss att för första gången höra Desmonds gråt. Men det gick snabbt över och när vi åkte tuk tuk-en tillbaka till hemmet var lyckan total.

Imorgon ska vi få ta Desmond med oss hem!  I eftermiddags hölls därför en stor avskedsfest med i stort sett hela barnhemmet på plats. Vi bjöd på tårta (”Föräldrarna brukar bjuda på tårta. Ni kan välja en för 800, 1000 eller 1200 KES. Den förra familjen valde den för 1200 KES… Men ni väljer som ni vill. Den stora räcker till hela barnhemet…” Det blev den stora tårtan som ni förstår) och köpte ballonger för att pryda lek- och matrummet. Desmond placerades ensam vid bordet framför sin stora tårta. Kompisarna satt bakom ryggen på honom och runt omkring stod personalen. Vi placerades på var sin stol framför Desmond. Inte konstigt att han såg förskräckt ut. När tårtan skars upp åt han dock glupskt, precis som de andra barnen. Inte mycket mat gick ner i barnen denna kväll.  Vi sjöng alla avskedssånger, representanter från olika personalgrupper höll tal liksom Stefan och Anna och till slut blev vi tre välsignade av barnhemmets ekonomiansvarig tillika pastor.



Tupplur på pappas mage



Desmond var lyckligt lottad med sängplats vid fönstret.

Lunch vid poolen på Nyanca club



Tyvärr hann vi inte med någon tennis men reglerna kan ju vara bra att känna till.



Kisumu, cykelstaden. Cykeltaxi med mjuk sits istället för pakethållare. Anna vill ha en!




Med tuktuk till läkaren.

 

Efter festen.

Äntligen!

Det otroliga har inträffat, vi ska få träffa Desmond, just på vår bröllopsdag.

Morgonen börjar med spänning. Taxin kommer en halvtimme sent. När vi bär ut vårt bagage upptäcker chauffören att det är punktering på ena bakhjulet. Likt ett formel1-team byter han med Stefans assistans hjul. Nu bär det av mot flygplatsen med svagt wobblande bakhjul.

Flygturen är över på 45 minuter. Återigen väntar en chaufför som kör oss till Nyanza club, en sportklubb för väl bemedlade som också driver hotell. Har nog varit tjusigt en gång men nu ganska bedagat.

Efter ett kort uppehåll på hoteller i väntan på vår beledsagare från LAN, går vi så äntligen, till fots, till barnhemmet.

Vi får en kort guidning på hemmet där inte mycket går in. Vi tänker bara på vårt förestående möte.

Vid elva går vi till slut ut på gården där barnen samlats för att leka. Här träffar vi Desmond som sitter på marken och leker. Han iakttar oss och är helt klart intresserad med håller lite distans. Vi låter honom ta sin tid. Också för oss känns det främmande att bara kasta sig över varandra. Under hela förmiddagen är han lite reserverad men när vi på eftermiddagen lämnar de andra barnen och personalen för att vara med honom på egen hand, lossnar det. När han sedan somnar i Annas famn känns det fantastiskt.

I kvällningen går vi omtumlade och lyckliga tillbaka till hotellet, genom ett lugnt och fridfullt Kisumu. Desmond blir kvar på barnhemmet och det känns helt OK.  

Utsikt över Victoriasjön från hotellet.

Förberedelser inför den stora dagen

Nu har det varit ett par dagar då vi sprungit fram och tillbaka till affären, städat, packat upp, fixat mobiler och försökt ordna ett fungerade internet.

Idag hade vi vårt första möte med adoptionsorganisationen här i Kenya, LAN, Little Angels Network. Vi försökte pressa ur vår socialworker hur vi hade matchats med Desmond. Hon log lurigt och sa att det ska hon berätta när vi träffat honom.

Nu är vi ganska nervösa.  Imorgon bär det av mot staden Kisumu där vi ska träffa Desmond för första gången. Allt känns ganska overkligt.

På plats i Nairobi

Inte mycket sovet på planet. Kvällsmat vid 24-tiden och frukost klockan 4 på morgonen. Men vad gör det när man är på väg på sitt livs resa. Skönt dock att vi blev hämtade av den Kenyanska adoptionsorganisationens chaufför som tog oss genom Nairobis morgontrafik. Stefan som skaffat sig internationellt körkort inför resan, lade genast ner tanken på att köra i denna stad.

Så småningom landade vi i lägenheten på Riara Apartments, som vi tagit över efter en svensk familj.  Vi klev runt i vår stora lägenhet och undrade hur vi skulle kunna fylla ut den. Tre sovrum och tre toaletter med både dusch och bad. Egen tvättstuga.

Trötta irrade vi runt och undrade var vi skulle börja. Packa in? Äta något? Men vad då? Vi tog en tur kring husen för att orientera oss och träffade genast på flera svenska och italienska familjer med samma mål i Kenya som oss. Dessa gav direkt en massa tips och värdefull information. En familj var på väg för att handla och vi hängde glatt på. 



Genast vår favorithörna



Så var det dags!

Nu har dagen för avfärd mot Kenya kommit! Vi har pustat ut hos Annas bror Per i Helsingborg några dagar, efter att ha lämnat vår lägenhet i Lund under mycket stress med städning och packning. Nu känner vi oss redo att möta Kenya och Desmond.

Sista frukosten med brodern och sedan resa mot Köpenhamn med våra 120 kg packning. Bagaget checkades in och som tur var KLMs personal på ett strålande humör så vagnen fick slinka med utan extra kostnad, trots avsaknad av barn.  Lunch med Stefans mamma Elisabeth och bror Christoffer i Ködbyen i Köpenhamn. Några tårar på flygplatsen och så var det dags att gå på planet.