Efter lång väntan och längtan blir vi nu tre. Den 7 september 2012 åkte vi ner till Kenya för att adoptera Desmond, en kille på ett år och sju månader. Detta är vår berättelse från Kenya där vi kommer att bo tillsammans med Desmond i upp till 10 månader.



fredag 14 december 2012

På bröllop

Idag har vi varit på kenyanskt bröllop, med 500 gäster. Spännande! Det var vår guardian som bjöd in oss till sin sons bröllop. En man som vi hälsat på och utbytt några artighetsfraser med vid ett tillfälle. Vi har med förväntan sett fram emot detta. Anna har köpt sig en blåsa och Desmond har fått finbyxor, skjorta och väst uppsydda (kommer passar fint även till domstolsbesöken). Av brudgummens mor får vi veta att detta bara är den allra sista delen i bröllopsritualerna och att bröllopet har föregåtts av ett antal besök mellan brudens och brudgummens familjer.


I väntan på gästerna som droppade in lite efterhand.

Alla kvinnor mötte upp brudparet när de kom till festen och följde
 de dansandes och sjungandes, till deras platser.

onsdag 7 november 2012

Filmtajm

Idag var det dags för första biobesöket sedan vi kom till Kenya. Nairobi Half Life hette filmen som är det första Kenyanska filmbidraget till Oscars-galan.  Filmen visar en annan sida av Nairobi än den vi har upplevt och som vi är glada om vi bara behöver uppleva på film. Lite väl nära kom verkligheten när en sekvens med en bilkapning utspelade sig på parkerings-platsen utanför köpcentret där vi handlar nästan varje dag.
Efter filmen umgänge över ett glas vin ihop med andra mammor och pappor från Italien och Sverige. I början lite tyst. Hur byter man från den råa och fattiga verklighet filmen skildrade till den snofsiga vinbaren för medelklassen där vi satt? De stora kontrasterna här är överhuvudtaget något som sysselsätter våra huvuden en hel del. Vi bor i en allt för stor lägenhet för oss medan många av de vi möter och pratar med bor i ett litet skjul på några få kvadratmeter. En lyxig middag på restaurang kan kosta lika mycket som en vakt tjänar på en månad. Osv. Inte konstigt att det sker mycket stölder och rån.
På grund av rånrisk efter mörkrets inbrott tar vi också taxi hem när kvällen är över. Hela 500m. Hur onaturligt känns inte det?  
Sa jag förresten att filmen är väl värd att titta på, om ni mot förmodan skulle få chansen?

tisdag 6 november 2012

Hjälp med uppfostran

Här i Kenya hjälps man åt att uppfostra barn. Här om dagen var Desmond ute och lekte i regnet i full mundering - regnställ och gummistövlar ( vi är nu inne i lilla regnperioden). Han var först lycklig med att bara plaska runt i pölarna med fötterna men hittade sedan ett litet flöde från en stupränna som måste upplevas med bara händerna.  Ute var det 20 grader. När Desmond sitter där i vattenpölen och njuter kommer det ut två grabbar i 25-årsåldern och tittar bekymrat på Anna. De påpekar att det är kallt för Desmonds händer. När hon försäkrar de om att Desmond snart ska gå in och tvätta sig och värma sig blir kommentaren ändå:  ”this is not advisable”. 

lördag 27 oktober 2012

Desmond!

Det är fantastiskt att vara med Desmond! Vi får från både socialarbetare och guardian frågan om vi upplever några motgångar. Varje gång kliar vi oss huvudena och kommer inte riktigt på något. Det känns inte riktigt bra.  Har vi blivit sådana där föräldrar som förnekar de besvärliga sidorna i föräldraskapet för oss själva och för andra? Vi tror inte det. Han är helt enkelt en härlig och rolig liten person att vara med. Han har ett riktigt glatt humör och ett lugnt temperament, precis som sin far. En liten spjuver är han som ofta får oss att skratta.
Än så länge har han inte satt vårt tålamod på allt för hårt prov. Men det kommer naturligtvis.
Sedan en kort tid har han börjat pladdra på som bara den och låter ungefär som svenska kocken. Vi är alltså inte helt med på vad han säger men svarar så gott vi kan vilket Desmond verkar fullt nöjd med. Annars är det få ord. Mamma, pappa, lampa, hej och tack. Ni märker, han är artig också J
Redan sedan start älskar han att sjunga. I början började han nynna samma toner varje gång vi gick med honom i selen på magen. Vi undrade vad det var tills vi en dag gjorde kopplingen att det var ett fragment av en sång som vi hade hört de sjunga på barnhemmet. När vi förstod detta och kunde sjunga sången med honom var lyckan total. Samma sak när vi med hjälp av några föräldrar som hämtat sin son från samma barnhem, kunde börja sjunga en gospelsång från barnhemmet.  Så nu svänger det här från morgon till kväll.   
Han har ett härligt morgonhumör och väcker oss med småsnack eller genom att frankt sätta sig på pappas huvud. Men allra spralligast och gladast är han på kvällarna. Då flyttar han möbler och dansar runt. Han stampar gärna med fötterna vilket gör mamma glad då hon tolkar det som en naturlig begåvning för flamenco. Att han är pigg både morgon och kväll gör att det ännu inte går att utesluta att han är en kvällsmänniska. Detta som varit Stefan, den kvällströttes, bävan inför att bli pappa. Att få ett kvällspiggt barn som somnar efter honom.
Bada är bland det bästa som finns!

tisdag 23 oktober 2012

Första mötet med guardian

Idag fick vi träffa Desmonds utsedda beskyddarinna (Guardian ad Litem) i adoptionsprocessen.
Hon heter Margaret och gjorde direkt ett mycket trevligt intryck när hon kom hem till oss.
Vi började med att föreslå fika i god svensk anda men Margeret ville först prata om Desmond och berätta om sin roll i processen. Hon frågade hur vi tyckte att det gick med Desmond och hur han utvecklats sedan vi hämtar honom från barnhemmet. Vi svarade efter bästa förmåga på Margarets frågor och kände oss lite fåniga när vi insåg att vi bara kom med positiva svar. Men det känns verkligen som det går väldigt bra med Desmond. Så när Margaret undrade om vi inte stött på några motgångar hittills fick vi klämma i med att han haft lite svårt för att somna under en period. Efter ett gott samtal fick vi bjuda på te och kakor medan vi frågade om Margarets arbete som Guardian och hennes bakgrund. Desmond showade och sprallade runt tills han slog sig i en bokhylla. När vi tröstade honom somnade han och låg i mammas famn tills Margaret gick.

lördag 20 oktober 2012

Ren luft!

Längtan att andas frisk luft trycker på. I gatumiljön där vi rör oss är det oftast bedrövlig luft. Ett resultat av all trafik och obefintlig avgasrening på många bilar.  Helt svarta avgaser ser man till exempel från skolbussar och tankbilar med clean water. Känns inte helt rätt.
Dags i alla fall för ett besök i skogen. Målet för dagen blev Karura forest. En stor skog i norra Nairobi, helt omgärdad av stadsbebyggelse. En riktig lunga i staden som kunde varit mindre än vad den är idag.  På 90-talet ville mer eller mindre oseriösa exploatörer ta delar av den och bebygga. Allmänhet och miljövårdare protesterade, däribland nobelfredsprisvinnare Wangari Maathi.  Detta ledde vid flera tillfällen till våldsamma sammandrabbningar.  
Idag var det i alla fall lugnt och behagligt i skogen. Hela luften var fylld av doften av eukalyptus. Kändes verkligen som våra lungor blev rensade. Desmond njöt för fulla muggar när vi pausade för lunch vid en liten sjö och han fick sätta händerna i lera och grus. Tyvärr vill det allt för gärna åka in i munnen.
Här i grottan sägs maumau-gerillan har gömt sig under självständighetskriget mot britterna.


torsdag 18 oktober 2012

Första mötet med advokaten

Idag mötte vi för första gången vår advokat, som ska hålla i vårt ärende och företräda oss inför domstolen. Det var ett bra möte där hon gick igenom processen vi har framför oss. Vi fick ett gott intryck av vår advokat. Det känns bra! Hon har ju trots allt en viktig roll. Hon är tydlig och strukturerad, har lång erfarenhet av adoptionsärende och är dessutom väldigt bra med Desmond.
Desmond fick rumstera runt som han ville i hennes rum medan vi pratade. Så skönt då att han kunde hantera detta förtroende. Han gick nyfiket runt, öppnade lite lådor, plockade ut några prylar och la sedan tillbaka de igen. När det var dags att lämna kontoret knatade han kavat mot utgången, sa glatt bye bye till alla och tog några i hand. Inklusive en klient som satt och väntade på sin tur. Han såg något förvånad ut.

måndag 15 oktober 2012

En blöt upplevelse

Så var det dags för vår första tur till marknaden med vår städhjälp, I. I drar oss utan vidare in i en matatu. Matatus är ungefär som större folkabussar och en del i Kenyas kollektivtrafik. Vi har inte tidigare provat på matatu då det är väldigt trångt i dessa och det har känts som en omöjlig uppgift att komma ombord med ett barn på magen.  Istället har vi hållit oss till bussarna som inte heller de kan sägas ha stort svängutrymme.
Men I frågar inte först, hon är helt enkelt inställd på att vi ska åka matatu. Innan vi hinner förstå vad som händer har hon fått personen i framsätet att lämna plats för Stefan och Desmond. Även Anna trycks in här och sitter nästan uppe i knät på föraren som får det lite svårt att växla. Till matatus hör hög musik. Något som används för att locka kunder. Desmond blir först förskräckt men efter att ha kommit till sans diggar han glatt till den afrikanska poppen. Hålen i vägen bidrar till en shaky upplevelse.
Just när vi sätter foten utanför matatun börjar det regna. Och när det regnar här är det inte sällan rejäla skyfall. Detta har vi inte räknat med! Det såg så fint ut så när vi lämnade huset. Inga paraply med alltså.  Vi försöker köpa ett paraply men det visar sig att det inte går att fälla upp. I går tillbaka och försäljaren får en rejäl uppläxning. Så skönt att ha någon med som vet hur snacket ska skötas!
En gladlynt grönsaksförsäljerska erbjuder oss skydd i sitt stånd. Här står redan två trevliga tjejer från Etiopien och vi får en liten pratstund som främst rör sig kring hår. De två tjejerna bereder sig på att gå ut i regnet genom att sätta var sin svart fruktpåse på huvudet. Allt klär två skönheter men trots allt ser det lite roligt ut. De förklarar att om man har afrikanskt hår som inte tål tvättning så ofta och som är bundet i en flätad frisyr som tar en mindre evighet att göra, så vill man inte bli blöt om håret. Samtidigt kommer en mzungo (västerlänning) förbi med sin dotter. Helt genomblöta. Flickorna skrattar och fascineras över hur lite vi västerlänningar tycks bekymra oss över att bli blöta i håret.  Själva skulle vi vilja se den person i Sverige (under 70 år) som hellre går runt med en fruktpåse på huvudet än med blött hår.
Så småningom upphör regnet och vi ger oss in i marknaden som nu är fullständig lervälling. Det blir ett kort besök bland stånden denna gång. Vi får helt enkelt komma tillbaka. En liten sväng in på huvudgatan i det angränsande slumområdet Kibera, blir det som avslutning. Kibera är ett av Nairobis många slumområden och det största av dem. Även ett av de största i Afrika.

fredag 12 oktober 2012

Husdjuren

Minns ni de två husdjuren i mikron? De är borta! Det kändes trots allt bra att veta var de var. Var är de nu?

torsdag 11 oktober 2012

Adoptionsprocessen

Nu har vi haft nästan en månad ihop med Desmond och så smått är det dags att börja träffa alla de parter som kommer att vara involverade i adoptionsprocessen.
Idag kom vår socialarbetare från adoptionsorganisationen Little Angels Network, till oss för ett första uppföljningsmöte. Det var frågor kring hur anknytningen går, hur Desmond äter och utvecklas men också ett bra och trevligt samtal kring att bli förälder mm.
Så här ser adoptionsprocessen ut i grova drag:
1.     Fosterperiod i 3 månader då vi har Desmond boende hos oss och då fokus är på att vi ska lära känna varandra. Under denna tid får vi tre hembesök av socialarbetaren från LAN som efter det skriver ihop en rapport om oss. Vi kommer också att bli presenterade för vår Guardian ad litem, en person som ska tillvarata Desmonds intresse och representera honom i domstolen.
2.     Efter de tre månadernas slut kan domstolsprocessen börja med en första hearing inför en domare. Syftet med denna första hearing är att formellt utnämna vår guardian och ge den statliga myndigheten the Department of Childrens Services, i uppdrag att undersöka vår lämplighet.
3.     Vår Guardian träffar oss igen för att kunna skriva ihop en rapport om hur Desmond har det hos oss. The Department of Childrens Services genomför en intervju med oss och gör ett hemsbesök för att även de författa en rapport.
4.     När alla rapporter är klara är det dags för en andra hearing. Här är vi, familjen, vår guardian, en representant för the Department of Childrens Services, advokaten och någon från LAN representerade. Advokaten presenterar vår ansökan, övriga sina rapporter och vi får några frågor. Har vi tur blir vi godkända direkt vid denna hearing men ofta tas inte beslutet vid hearing två.
5.     En tredje hearing kan krävas som då ”bara” har som syfte att domaren meddelar sitt beslut. Om det blir två eller tre hearings beror på domare och annat som man inte förstår.
6.     Till sist behövs lite tid för att få ut dokumentet som säger att adoptionen är godkänd i Kenya, få adoptionen godkänd i Sverige, av MIA (myndigheten för internationella adoptionsfrågor ), fixa personnummer och pass till Desmond mm.
Vår fosterperiod avslutas den 15 december. Tyvärr är detta i samma veva som domstolen börjar sitt juluppehåll, så vi får vänta med vår första hearing till någon gång i januari eller februari. Bara att hoppas att det sedan löper på smidigt.

söndag 7 oktober 2012

Modemässa – härliga tyger och fina klänningar

Efter en månad I Kenya tycker vi oss börja se vissa drag här. Ett sådant är att mer omsorg läggs på kläder och frisyrer än vad vi är vana vid hemifrån. Många kvinnor klär sig i vackra tyger och klänningsmodeller. Frisyrerna är väldigt bearbetade med mycket flätningar och metoder för att göra håret rakt. Männen klär sig gärna i kostym och slips och har ofta den hårlösa frisyren. Även mindre bemedlade lägger stor vikt vid utseendet. Därför blev vi inte förvånade när det anordnades ett större mode- och designevenemang i närheten av vår bostad. Allt arrangerades utomhus. Arrangörerna verkade kallt räkna med att lilla regnperioden skulle hålla sig till november/december. Regnet uteblev till allas glädje. Speciellt roligt var det att se kläder och hårstilar som var en blandning mellan det traditionellt afrikanska och ny modern design.

De karaktäristiska tälttaken, användes också under modedagarna.

onsdag 3 oktober 2012

Grannmat

Nairobi sägs ha bästa etiopiska maten utanför Etiopien.  Måste provas.  Med våra grannar besökte vi stans bästa etiopiska restaurang (?), Habesha. Här äter alla med händerna. Härligt tyckte Desmond. Som också gillade det syrliga injerabrödet som maten serveras på.  Middagen avslutades med etiopiskt kaffe – serverat med popkorn!


Familjetallrik.



Restaurang Habesha

tisdag 2 oktober 2012

Flåsigt på 1700 meter

Nairobi har en hel del backar och vi märker att vi känner oss oväntat andfådda när vi bemästrar de. Frågan är om det beror på den dåliga konditionen eller den höga höjden? Nairobi ligger på ca 1700 meters höjd. Kan det ha någon inverkan?
Oavsett kan det behöva jobbas lite på konditionen och Anna var idag iväg på sin första träning i Nairobi. Denna sker i poolhuset i ett närliggande bostadskomplex där det också bor en hel del adoptivföräldrar. Hit kommer en inhyrd kenyansk tränare från sportklubben Impala och kör aerobics. Och han kör hårt med de stackars mammorna. Vi var alla helt slut efter dagens övningar. Själv såg han helt oberörd ut.
Stefan har i brist på badmintonpartners och -banor glidit med ett holländskt gäng adoptivpappor som har den trevliga vanan att kombinera squash med efterföljande sportbarsbesök. Frågan är hur kaloribalansen blir?
Idag gick vi till grannen för att låna en våg och kolla Desmonds vikt. Han har gått upp som han ska och väger präktiga 10 kilo. Vi kunde inte låta bli att kliva upp på vågen vi också, med viss bävan då det varit dåligt med träning den sista tiden. Till vår stora förvåning är vi båda lättare än på 15 år! Utan ansträngning.  Vad hände?
Är det vågen? De goda matvanorna vi har tagit med oss från barnhemmet? Stressen inför resan? Höjden? Eller är det all den goda frukten?
Det blir mycket frukt. Vår fruktskål ser dock lite annorlunda ut här än vad den brukar göra hemma. Gemensam nämnare är bananerna. Annars är det mango, papaya och passionsfrukt som gäller. När passionsfrukten kostar 30 öre styck är det lätt att frossa. En annan favorit här är avokadon. Stora, saftiga frukter som ofta äts just som frukt. Fantastiskt ihop med banan.
Vilken form vi ska ha när vi kommer hem och har kört höghöjdsträning och gått på fruktdiet under flera månader!
Det som talar emot är jordnötterna och popcornen. Jordnötterna, bara rostade och lätt saltade, är ljuvliga här. Vi har nog inte ätit så många jordnötter sammantaget på fem år som dessa första veckor här i Kenya. Vi har nu även upptäckt jordnötssmör. Ett alternativ när osten generellt är dyr och inte så smakrik. Popcornen hjälper oss att hålla reda på vilken dag det är i veckan. Och när man poppat en stor skål på fredagkvällen är det så lätt att göra en till….

torsdag 27 september 2012

Det går framåt

När vi först träffade Desmond gick han bara några enstaka steg och då bara mellan oss. Nu går han verkligen själv, lite staplande och instabilt men med stor glädje. Han behöver stärka sina ben lite. På barnhemmet blir det lite för mycket sittande och liggande för barnens bästa. Tiden finns inte heller att riktigt gå-träna med var och en.
Han har just lärt sig konsten att vända och gå runt vilket gör honom oerhört stolt och glad. Nu dansas det runt, runt till musik hemma i lägenheten. Härligt!
Senaste dagarna har han blivit mer mammig och pappig och vill gärna sitta en hel del i famnen på oss. Han har också svårare att släppa taget när det är dags att sova. Det krävs ett par vändor in i sovrummet innan han tystnar och somnar in. Vi tar detta som goda tecken på att anknytningen funkar.

onsdag 26 september 2012

På marknad

Hitintills har våra inköp skett huvudsakligen på köpcentret the Junction, som ligger tio minuters promenad från vår lägenhet.  Här finns en stor mat- och diverseaffär, Nakumat, bokhandel, klädesaffärer, leksaksaffärer, apotek, hälsokost, restauranger etc. Snyggt, fräscht och bekvämt. Och rätt likt köpcentrum i andra delar av världen. Målgrupp medelklass = jämförelsevis höga priser.
Idag bestämde vi oss för att prova på att istället handla på marknad, inte fullt lika snabbt och enkelt men mer spännande. Mer lakan behövde införskaffas, Nakumats alternativ var dyra och inte med någon vidare kvalitet. Att lägga pengar på fina lakan känns inte högprioriterat när budgeten är knapp.
Så vi gav oss iväg till Toi market, Nairobis mest kända marknad för second hand-kläder mm. Anna prutade efter bästa förmåga med Stefan coachandes i bakgrunden. Stefan har just fått en lektion i prutandets konst av några holländare och är nästan expert. Anna känner sig smått obekväm men tuffar till sig efterhand. Här får man inte vara blödig. Efter att ha slussats runt till flera försäljare har vi till slut fått ihop vad vi behöver och går ifrån marknaden med fem lakan inköpta för 300 kr. Övertygade om att vi kunde ha kommit ner lägre i pris men ändå ganska nöjda med resultatet. Det blir en brokig säng därhemma.
Efter ett besök på denna marknad undrar man lätt var alla kläder kommer ifrån. Hem och googla. Det verkar som det mest är kläder som blivit över från second hand-affärer i Europa och att detta fenomen slagit ut en tidigare blomstrande textilindustri. Inte omöjligt att även våra svenska, bortskänkta kläder hamnar här…

tisdag 25 september 2012

Djurliv

Som ni kanske vet har Kenya ett rikt djurliv. Detta måste man inte åka på safari för att uppleva. Djuren finns på närmre håll. Här våra husdjur:  
Två kackerlackor har valt att bosätta sig i displayen på vår microvågsugn. Känns kanske inte helt aptitligt, men man vänjer sig. I övrigt har inte mycket kackerlackor synts till.
En geckoödla besöker oss ibland på kvällarna. Den sitter lungt och betraktar oss från taket.
 
En tillfällig nattlig besökare som vi först trodde var en enorm kackerlacka men som, snart visade sig vara för bra på att hoppa/flyga för att vara kackerlacka. Stefan fångade den modigt i ett glas så vi kunde ta en närmre titt. Någon som kan hjälpa till och artbestämma?



måndag 24 september 2012

En frisk fläkt i lägenheten

Idag började vår städhjälp. Vi som aldrig tidigare haft denna hjälp, undrar lite hur vi ska bete oss när hon kommer. Det visar sig inte vara något problem.  Vår hjälp kliver självklart in genom dörren och snart har vi ett upplägg för städningen. Vi får en lång lista på produkter hon önskar för att kunna göra sitt jobb. Hemma hos oss funkar såpa till allt, nu har golvet sin produkt, badrummet sin och köket sin.
I halvtid blir det fika med mycket snack om allt från kenyanska TV-program, rättvisa, var man bäst handlar frukt och grönt och den kenyanska politiken. Vi kommer också fram till att vissa städdagar ska bytas mot besök på grönsaksmarknad och kenyansk matlagning. Det ser vi fram emot!
Vi var till en början tveksamma till städhjälp. Efter ett tag förstod vi att det är kutym men vi var fortfarande inte övertygade. Efter några dagar på plats stod denna svenskarnas egen städdam utanför vår dörr och övertygade oss med sin charm. Hon har hunnit jobba för 25 adoptivfamiljer och har stenkoll på allt och alla. Hon månar om oss på alla möjliga sätt.

Boendet

Vi får en del frågor om vårt boende så här en lite kort beskrivning.
Vi bor i medelklassområdet Kilimani i västra Nairobi. En grön och fin stadsdel där trädgårdar och parker tyvärr oftast är innanför murar, liksom husen. Vårt bostadsområde är även det muromgärdat och vid porten står vår trevlige vakt, alltid beredd att snacka lite och lära ut några fraser swahili. Området har 49 lägenheter. I dessa bor 12 adoptivfamiljer från Sverige, Holland, Italien och Danmark. I övrigt är det kenyansk medelklass vi har som grannar.
På området finns en pool med lite gräsyta och grönt runt omkring där det är populärt att träffas och sitta och snacka lite. Poolen är ouppvärmd, så många tycker det är allt för kallt för att hoppa i. Så inte Desmond som glatt badar tills tänderna börjar skallra.
Det finns en hel del grönska runt husen som sköts av de tre vaktmästarna som också gärna ger ett handtag när det är något man behöver hjälp med. Eller står och snackar en liten stund.
För det mesta funkar allt bra men då och då blir det strömavbrott. Vi är lyckligt lottade och har ett reservaggregat i lägenheten, som går in - men bara för belysningen. Bra då att vi har gasspis. Efter ett tag minskar trycket och vi står utan vatten. Som tur är är avbrotten oftast inte så långa.
I början kändes lägenheten stor och kal men nu känns det befriande med öppna ytor och inte så mycket prylar som hemma. Också bra för Desmond att gåträna på de stora ytorna. Rummen har så smått fått sina användningsområden, ett av sovrummen fungerar som skötrum och Desmond har ett eget badrum för sina kvällsbad, där han kan skvätta bäst han vill - och det vill han.

Vårt bostadsområde från vägen


Parkering, mötesplats och yta för träning - Desmond tränar gång med vagnen, ett varv åt gången. En av italienarna går 15 varv per dag för att få sin träning.

Utsikt från vår veranda.
Vid poolen träffar man många från området.

Jämt mycket tvätt på tork. Många av kenyanerna har hjälp som tar hand om tvätten.

Vårt kök

söndag 23 september 2012

Första utflykten

Nu har vi kommit in lite i våra rutiner och ser att det trots allt finns utrymme för något mer än det mest basala.
Idag drog ett av de svenska paren, som tycker mycket om att promenera, med oss till ett område sydväst om Nairobi som heter Karen, en kortare bussresa bort från där vi bor. Det var mycket riktigt här Karen Blixten hade sin hemvist när hon bodde i Kenya. Vi besökte inte hennes hus och museet denna gång, vi har ju gott om tid på oss, men åt på en restaurang som fått namn efter henne. Tydlig känsla från den koloniala tiden; ett vitt hus med altan i en vacker park och gott om vitklädda män och kvinnor som serverade maten. Ett tält stod uppställt i parken där man stod och grillade och serverade buffé.
Efter lunch blev det promenad mot det egentliga utflyktsmålet, Oloolua forest. Även om det är mycket träd och grönt i området där vi bor är det ändå en hel del bilar och inte självklart att hitta tillgängliga, lugna områden att promenera och vistas i. Oloolua forest visade sig vara en trevlig liten skog utan farliga djur, med ett litet vattenfall, en liten grotta och en liten bambuskog.  Inte tokigt som utflyktsmål till vardags när längtan till naturen infinner sig.
Gata i området Karen

Så här fint bor en liten del i Nairobi


Mot Oloolua Forest

Gott om grönska i Oloolua Forest


Fotbadet var redan upptaget är vi kom fram

Gissa pumptyp!



tisdag 18 september 2012

Vardagen börjar

Killen är fantastisk! Och vi är jätteglada. Vi beter oss väl ungefär så fånigt som nyblivna föräldrar brukar och försöker annars, när vi inte leker eller sitter och tittar på Desmond med ett litet leende, att hitta våra rutiner.  Vi undrar hur det någonsin ska bli utrymme för något annat än att äta, sova och byta blöjor – med lite lek och skypande med familjen däremellan.
Maten kommer att bli en blandning av svenskt och kenyanskt. Vi försöker göra en mjuk övergång.  Vi har börjat fråga oss fram i affären, har tagit med oss lite från barnhemmet och försöker i övrigt använda vårt eget huvud. På barnhemmet har det inte serverats något kött så det får vi introducera sakta men säkert. Proteinet är annars bönor och soyaprotein. Till frukost bjuds på uji, en vällingliknande röra på hirs. Och för oss nytt tillbehör till maten är ugali, en majsgröt som liknar polenta.
Desmond skrattar och sjunger för oss men vågar också säga ifrån när han är missnöjd. Med egna ljud och kroppsspråk då.  De pratade engelska på barnhemmet men det var inte så många ord han hade hunnit lära sig.  Det ord vi kunnat urskilja är bird. På barnhemmet fanns en fågelintresserad man som fått alla barn från hans barnhem att bli överförtjusta så fort de ser en fågel. Vi har träffat två andra familjer som har barn från samma barnhem som Desmond.  Intressant nog visar barnen inte på något sätt att de känner igen varandra.
Tisdag betyder fika med svenskgänget på Gemina, det andra bostadsområdet där det bor gott om svenska (och andra) adoptivföräldrar. Vi hängde med för första gången.  Trevlig samvaro över en pick-nick med mycket snack och utbyte av tips och erfarenheter.

lördag 15 september 2012

Hemresa från Kisumu

Så har dagen kommit då vi ska lämna Kisumu för att återvända till Nairobi med lille Desmond. Är det nu han ska börja skrika och gråta förtvivlat?
Det är med viss saknad vi lämnar Kisumu där vi haft så fina upplevelser men som också är en stad vi har trivts i. Det lilla vi hunnit se. Här är väldigt varmt med en lugn och skön stämning, framför allt i området där vi mest hållit till. Men även centrum är mindre stressigt och har färre bilar än Nairobi. När vi gått mellan hotellet och barnhemmet har alla hälsat vänligt och till slut har vi nästan blivit tjenis med några. Till exempel med den lille killen som alltid vill ta oss i hand och med det indiska paret som dagligen tar sin kvällspromenad.
Vi kommer också sakna barnhemmet som har väldigt vänlig och bra personal och en hjärtlig atmosfär. Barnhemmet är inte så stort. Det har gott om plats, mycket utrymme att leka på utomhus och tycks materiellt inte sakna något. Sedan är ju ett barnhem trots allt ett barnhem där barnen själva får äta, blöjor byts på löpande band och alla sitter kollektivt på pottan. Det är omöjligt för personalen att hinna se varje barn som individ och ge alla den uppmärksamhet de behöver. Hur mycket de än önskar.
Vi hoppas kunna återkomma till Kisumu och barnhemmet innan vi åker hem till Sverige. Kanske vill mormor och farmor följa med när de kommer på besök?
Nåväl, dagen började tidigt. Klockan 7 blev vi körda till Desmond på barnhemmet. Han var matad och påklädd. Vi hoppade alla in i bilen och Desmond följde intresserat resan till flygplatsen. Till vår förvåning var han varken rädd eller särskilt intresserad av flygplanen som passerade när vi satt och väntade. Inte heller flygresan tycktes göra något stort intryck. Han satt lugnt och pillade med de som fanns nära, solskydd, säkerhetsbälte mm.
När vi kom till lägenheten klev han självklart in och såg sig omkring. Resten av dagen flöt på i samma anda. Även det första besöket på köpcentrum tog han med ro. Till sist somnade han lugn och utmattad. Strax därefter slocknade även två trötta föräldrar, förundrade över hur en så liten person utan vidare kan följa med två personer han känt så kort tid som fyra dagar, bort från det enda han känner till, till nya ställen med så många nya företeelser.
Stefan flygnörden framför Fokker F28, ett plan som snart är en raritet.

fredag 14 september 2012

På barnhemmet

Nu har vi varit i Kisumu och besökt Desmond på barnhemmet under fyra intensiva dagar.  Tidigt upp, promenad till barnhemmet, lek med Desmond, mata, byta, iaktta, fråga, dokumentera, snacka med personalen, ägna de andra barnen lite välbehövd uppmärksamhet… Dagarna har gått i ett med bara lunch- och sovpaus.
Flera av de andra barnen är väldigt suktande efter kärlek och hänger i det närmaste på oss. Det är stora leenden och sökande efter uppmärksamhet. Desmond håller sig gärna lite i bakgrunden och iakttar när han är med de andra. När leken blir för stimmig sätter han sig vid sidan om och leker för sig själv. Det är ofta vi som får närma oss honom och det låter han oss göra. När vi är själva med honom öppnar han upp sig och bjuder på många leenden och skratt. Efter hand får vi mer och mer förtroende. Mot slutet börjar han till och med bli sprallig ibland när vi är bland de andra. Det är som om han växer, självförtroendet ökar och han tycker sig ha en annan status i gruppen.
På onsdagen var vi på läkarbesök för att få en bild av Desmonds hälsostatus. Inga oroväckande besked. Sticket i fingret fick oss att för första gången höra Desmonds gråt. Men det gick snabbt över och när vi åkte tuk tuk-en tillbaka till hemmet var lyckan total.
Imorgon ska vi få ta Desmond med oss hem!  I eftermiddags hölls därför en stor avskedsfest med i stort sett hela barnhemmet på plats. Vi bjöd på tårta (”Föräldrarna brukar bjuda på tårta. Ni kan välja en för 800, 1000 eller 1200 KES. Den förra familjen valde den för 1200 KES… Men ni väljer som ni vill. Den stora räcker till hela barnhemet…” Det blev den stora tårtan som ni förstår) och köpte ballonger för att pryda lek- och matrummet. Desmond placerades ensam vid bordet framför sin stora tårta. Kompisarna satt bakom ryggen på honom och runt omkring stod personalen. Vi placerades på var sin stol framför Desmond. Inte konstigt att han såg förskräckt ut. När tårtan skars upp åt han dock glupskt, precis som de andra barnen. Inte mycket mat gick ner i barnen denna kväll.  Vi sjöng alla avskedssånger, representanter från olika personalgrupper höll tal liksom Stefan och Anna och till slut blev vi tre välsignade av barnhemmets ekonomiansvarig tillika pastor.


Tupplur på pappas mage

Desmond var lyckligt lottad med sängplats vid fönstret.

Lunch vid poolen på Nyanca club


Tyvärr hann vi inte med någon tennis men reglerna kan ju vara bra att känna till.

Kisumu, cykelstaden. Cykeltaxi med mjuk sits istället för pakethållare. Anna vill ha en!



Med tuktuk till läkaren.
 
Efter festen.

tisdag 11 september 2012

Äntligen!

Det otroliga har inträffat, vi ska få träffa Desmond, just på vår bröllopsdag.
Morgonen börjar med spänning. Taxin kommer en halvtimme sent. När vi bär ut vårt bagage upptäcker chauffören att det är punktering på ena bakhjulet. Likt ett formel1-team byter han med Stefans assistans hjul. Nu bär det av mot flygplatsen med svagt wobblande bakhjul.
Flygturen är över på 45 minuter. Återigen väntar en chaufför som kör oss till Nyanza club, en sportklubb för väl bemedlade som också driver hotell. Har nog varit tjusigt en gång men nu ganska bedagat.
Efter ett kort uppehåll på hoteller i väntan på vår beledsagare från LAN, går vi så äntligen, till fots, till barnhemmet.
Vi får en kort guidning på hemmet där inte mycket går in. Vi tänker bara på vårt förestående möte.
Vid elva går vi till slut ut på gården där barnen samlats för att leka. Här träffar vi Desmond som sitter på marken och leker. Han iakttar oss och är helt klart intresserad med håller lite distans. Vi låter honom ta sin tid. Också för oss känns det främmande att bara kasta sig över varandra. Under hela förmiddagen är han lite reserverad men när vi på eftermiddagen lämnar de andra barnen och personalen för att vara med honom på egen hand, lossnar det. När han sedan somnar i Annas famn känns det fantastiskt.
I kvällningen går vi omtumlade och lyckliga tillbaka till hotellet, genom ett lugnt och fridfullt Kisumu. Desmond blir kvar på barnhemmet och det känns helt OK.  
Utsikt över Victoriasjön från hotellet.

måndag 10 september 2012

Förberedelser inför den stora dagen

Nu har det varit ett par dagar då vi sprungit fram och tillbaka till affären, städat, packat upp, fixat mobiler och försökt ordna ett fungerade internet.
Idag hade vi vårt första möte med adoptionsorganisationen här i Kenya, LAN, Little Angels Network. Vi försökte pressa ur vår socialworker hur vi hade matchats med Desmond. Hon log lurigt och sa att det ska hon berätta när vi träffat honom.
Nu är vi ganska nervösa.  Imorgon bär det av mot staden Kisumu där vi ska träffa Desmond för första gången. Allt känns ganska overkligt.

fredag 7 september 2012

På plats i Nairobi

Inte mycket sovet på planet. Kvällsmat vid 24-tiden och frukost klockan 4 på morgonen. Men vad gör det när man är på väg på sitt livs resa. Skönt dock att vi blev hämtade av den Kenyanska adoptionsorganisationens chaufför som tog oss genom Nairobis morgontrafik. Stefan som skaffat sig internationellt körkort inför resan, lade genast ner tanken på att köra i denna stad.
Så småningom landade vi i lägenheten på Riara Apartments, som vi tagit över efter en svensk familj.  Vi klev runt i vår stora lägenhet och undrade hur vi skulle kunna fylla ut den. Tre sovrum och tre toaletter med både dusch och bad. Egen tvättstuga.
Trötta irrade vi runt och undrade var vi skulle börja. Packa in? Äta något? Men vad då? Vi tog en tur kring husen för att orientera oss och träffade genast på flera svenska och italienska familjer med samma mål i Kenya som oss. Dessa gav direkt en massa tips och värdefull information. En familj var på väg för att handla och vi hängde glatt på. 

Genast vår favorithörna




Så var det dags!

Nu har dagen för avfärd mot Kenya kommit! Vi har pustat ut hos Annas bror Per i Helsingborg några dagar, efter att ha lämnat vår lägenhet i Lund under mycket stress med städning och packning. Nu känner vi oss redo att möta Kenya och Desmond.
Sista frukosten med brodern och sedan resa mot Köpenhamn med våra 120 kg packning. Bagaget checkades in och som tur var KLMs personal på ett strålande humör så vagnen fick slinka med utan extra kostnad, trots avsaknad av barn.  Lunch med Stefans mamma Elisabeth och bror Christoffer i Ködbyen i Köpenhamn. Några tårar på flygplatsen och så var det dags att gå på planet.